Hatar

Ända sen i tisdags har jag längtat till idag, fredag, för att kunna gå på bolaget och köpa några öl och svepa. Så jag känner mig gladare och mindre ensam för en stund. Nu har jag svept några och känner mig ändå ensam och allt annat än glad. Bra. Hatar livet.

Kul

Jaha. Det är så här det ska vara nu tills man fyller 70? Knega, gå hem och nicka till framför TV:n, gå och lägga sig, repetera. Kul. 

Märg

Fast anställning. Eller tillsvidareanställning. Eller vad det heter. Blev i alla fall pålurad en sådan idag. Tydligen är det en JÄTTEbra grej. Själv gruvar jag mig mest. Hur ska jag orka och vilja? Jobba varje dag. Åtta långa timmar. Betald semester. Tacka vet jag timanställning. Bättre betalt (15 spänn extra i semesterersättning per timme, icke att förakta!), och mindre ansvar. Man kan säga; nä jag kan inte jobba idag, ligga på soffan. Usch. Jag är nog en soffliggare in i märg och ben. Hur ska detta gå. Adjö frihet.

Vrak

Ingen bra dag idag. Sämre än vanligt. Skyller på underliga piller och att det är söndag. Hatar söndagar. Ångest deluxe. Efter att han uttryckligen bett mig att "hör aldrig av dig igen!", så skriver han ett surt fyllesms natten mellan torsdag och fredag. När jag åtminstone börjat förlika en pyttesmula mig med tanken på att vi inte kommer höras/ses mer, så hör han av sig lite surt. Helt i onödan. Gör sig påmind. Direkt fick jag den välbekanta otäcka känslan i maggropen. Samma känsla jag haft nästan i ett år så fort jag sett att han smsat eller mailat eller liknande. Usch. Det är ingen lek det här. I alla fall inte när man är ett vrak och inte tar sig ur det.

Isolerad

Jag knegar, kommer hem, ligger på soffan och äter onyttigheter, glor på värdelösa TV-påhitt, längtar efter läggdags, sover, repris nästa dag. Och nästa. Jag lever som i dvala. Isolerad från allt och alla. Inget magras av pillren än, ta i trä, femte dagen idag, hoppas att det bara smäller till och jag blir överlycklig. Över en natt, helst. För det här går inte. Påsken är i antågande. Det ska bli "fint" väder dessutom. Folk kommer vara ute och umgås. Sitta på uteserveringar och fröjda sig i nyinköpta solbrillor. Jag kommer sitta hemma i den dunkla lägenheten med persiennerna nere. För jag orkar inte annat. Jag är fet. Jag är fattig, dessutom. Jag är orkeslös. Kommer väl sitta och grubbla över vad Han gör. Med sin nya brud. Som jag är övertygad om att han skaffat. Ryck upp dig! Ja, jag ska. Någon dag. När jag orkar.
Hmpff, eller hur. Piller, rädda mig.

Botten

Jaha. Jag kämpade och slet, bet mig fast och tjatade. Jag lipade VARJE dag i mer än tio månader. Varje dag. Tio månader. Jag har lidit helvetets alla kvar. Jag har totalt gått ner mig. Fastnat i träsket värre än nånsin. Först nu har jag tagit in att det är slut. Att han inte ens vill vara vän längre. Att han faktiskt menade det när han sa "hör aldrig av dig igen". Jag mår så dåligt. Det kan knappast bli värre. Jag har inte varit glad på över ett år. Alltså glad. Hyfsat glad. Jag har varit spänd som en fiolsträng och ständigt med gråten i halsen. Så fort jag varit ensam, vilket jag varit en hel del, har jag släppt fram det. Den bottenlösa förtvivlan som tagit över alla mina sinnen. Jag har flyttat, jag har börjat jobba lite smått, men inte kan jag se ljusare på något för det. Så fort jag kommit hem... Storlipar till läggdags. Sorgen över vad jag förlorat, ja det är en stor sorg, är mig övermäktig. Jag känner mig så outsägligt ensam. Gammal, ensam och oduglig. Ännu ett totalhavererat förhållande. Havererat på grund av mig och min kassa självbild, mitt usla mående, mitt svajiga psyke. Och inget blev ju bättre av alla smärtsamma kommentarer han slängt åt mitt håll senaste månaderna. Må hända att jag förtjänade varenda en av dem, men ändå. Själv sa jag bara snälla saker. Att jag tycker om och yada yada. Och för det fick jag en massa skit. Som sved. Som svider.

Än en gång är jag ensam. Än en gång sitter jag och tycker synd om mig själv för jag orkar inget annat. Fast det är värre den här gången. Nyckelordet är ENSAM. Jag är i för dålig form för att umgås med de få vänner jag har. Orkar inte ens "umgås" via Facebook längre. Blir kräkfärdig av allt gulligull och skryt och fake.
Det här är alltså botten. Den absoluta. Den är nådd. Igår började jag med en sjätte sorts lyckopiller. Alltså, den sjätte jag provar sen 2002. Det måste bli bättre nu. Det måste bli bättre nu. För jag orkar inte mer. Det här är inget liv. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Dock vet jag att detta inte är hållbart längre. Var minst sagt skeptisk till att börja med piller igen, men jag gör vad som helst nu. Inga våldsamma biverkningar än så länge, men bara tagit två piller än så länge, så det kommer väl. Tänkte dokumentera eventuella förbättringar/försämringar i humör och mående. Så kanske jag lättare kan se om det blir nåt bättre. Än så länge vet jag bara att det här är botten. Tvärbotten. Men jag vet också av egen erfarenhet att det alltid kan bli värre.

Det märks väl.

Jag var där i några dagar. Det gick ganska bra. Nu är det slut. Han har sagt det. Igen. På allvar. Jag vill dö. På allvar.

Intressant

Nervös, stirrig och inte alls så positiv som jag "borde" vara. Den här sommaren har ju varit ett helvete, rent ut sagt, borde jag inte känna mig gladare när det börjar lugna ner sig? Och dessutom börjar det barka mot höst, min favoritårstid. Hade ett bra prat med karln för nån dag sen. Allt känns inte lika nattsvart längre. Jag förstår honom, han förstår mig. Verkar det som i alla fall.

En tanke har dock slagit mig flertalet gånger under denna helvetesperiod. När det har känts som mest kört, jag har haft panik för att han sagt att han inte vill mer och yada yada, så har jag varit helt och hållet fast övertygad om att JAG vill mer. Till varje pris och lite till. Men är det verkligen så? Är det bara en tvångstanke jag haft? Är det verkligen så att det är honom jag bara måste ha kvar. Eller är det bara ensamheten jag vill mota bort?

Jag tycker ju om skrället, det gör jag. Men tycker jag verkligen om honom så mycket och innerligt som jag tjatat om? Både inför honom och mig själv? Eller har jag skarvat? För att jag blev rädd för att bli ensam så här på ålderns höst?

Intressant.

Vågen

Imorrn är det dags för vågen. Intressant. Ätit en (1!) kalori för mycket idag. Craaazy! 

Konstigt att man kan vara så olika hungrig olika dagar fast man äter och rör på sig ungefär samma/lika...

Dålig

Det blev en dålig dag idag. Ingen motion, ingen lust med nåt, rastlös, less... allt på en gång. Gav efter för frestelsen och köpte chips, dessutom... Försöker tänka så där "rätt". Att det gör inget att man får en dålig dag, man ska vara snäll mot sig själv dessa gånger. Låt den dåliga dagen ha sin gång, försök att styra upp en bättre idag imorgon. Usch. Inte lätt att tänka så, men jag försöker.

Cirkusen

Förvirringen är stor.
Han ville vara i fred. Jag lyckades med detta. I en hel vecka. Bra för att vara mig. Sen kom en ny vecka. Hörde av mig lite lätt. Skriftligt. Sen fick jag ett bryt och ringde, fast jag inte skulle, i fredags natt. Han var full och rätt trevlig, hör och häpna. Trodde inte ens han skulle svara. Klockan var 3 och han var på efterfest nånstans.
Nåt meddelande skickades under lördagen. Inte många. Sen på söndagen hörde han av sig. Utan att jag hade skrivit och tjatat/frågat nåt innan. Första gången det händer på säkert 3 månader. Och sen föreslår han att jag kanske ska komma dit en sväng... Från "lämna mig i fred!" till "ska du inte komma hit?" på mindre än en vecka. Givetvis vill jag åka dit. Men ändå inte. Törs liksom inte. Tänk om det bara blir bråk och stök igen. Eller om han sa: "det finns ju risk att vi drar igång hela cirkusen igen"...
Nu vet jag inget alls.

Minus

För första gången på över ett år så väger jag under ** kilo! Minus 7 kilo sen i mitten på maj. Det går inte fort, men långsamt.

5

Lördag. Sol och varmt. All jag känner sitter på nån filt och flinar och super. Själv sitter jag ensam i skrubben. Orkar inte med nåt sällskap. Är SÅ ledsen. Känner mig SÅ ensam. Nu har det gått 5 hela dygn utan minsta kontakt med honom. Jag hatar det. Är det så här det kommer vara nu? Jag orkar inte med det, det lovar jag. Han vill vara i fred ett tag. Hur länge är det då? Lipar mer eller mindre hela tiden, tänker bara på honom.

Nu!

Gamla kära Slottsskogen.
Åh, vad jag är less på dig.
Ge mig en lägenhet i Stockholm! Nu!

Knyck

Har motionerat två dagar i rad och använder en så kallad 'app' för att hålla reda på kaloriintaget. Fortsätter jag så här kommer jag i mina skinnyjeans till nyår. Det är länge dit.
Passar på att skriva när jag inte lipar i 100 knyck.

Andas...

Igår den här tiden fick jag ett bryt. Det höll i sig nästan två timmar. Tänker inte få det idag. Verkar vara en varannandagsgrej... Fredag och söndag har varit brytdagar. Övriga dagar innehåller mer jämn apati och lip. Bryten resulterade i att jag ringde honom. Och fick dubbla budskap. Igen. Skitliv. 

När man är så ledsen så man drunknar i sitt eget lip, inte ens tar dig till Konsum, inte kan andas, vad gör man då. Ingen att prata med. Den ende som förstår vill inte prata med mig. Hur låter man bli att sticka kniven i sig? Kommer aldrig våga mig på nåt sånt, men jag önskar att jag vågade. Önskar innerligt. Den förra 'katastrofen' är ju inget alls emot den här. Jag förstår inte hur jag ska överleva. "Känns bättre med tiden..." Jo, men det hjälper föga när jag ligger här och kvider och glor på klockan varje minut. Längtar tills jag får gå och lägga mig. Förhoppningsvis sova bort så mycket som möjligt av dygnet. Orkar inte vara så här ledsen, jag orkar inte. Har varit nästan lika förr, som sagt, det tog över två år innan jag var på banan hyfsat igen. Men jag orkar inte det den här gången. Och förra gången är som sagt en bagatell jämfört med denna. Jag orkar inte.

Final

Jag har bestämt mig. Jag slutar med öl. Och alkohol i alla former. Det har blivit för mycket. Jag har förstört så mycket fint på grund av mitt usla ölsinne. Jag är inte beroende, tror jag, men bättre att sluta innan man blir det. Jag skulle ha gjort det för ett år sen. Om inte tidigare. Innan jag lyckats förstöra det finaste jag haft. De senaste fem åren har kantats av fyllor och bakfyllor och ångest och ånger. Nåt att sträva efter? Nja. Så nu är det nog. Punkt. Slut. Drack min sista öl i söndags. En mycket trevlig kväll. Det får vara den stora finalen. Jag ska börja må bättre. Synd bara att det krävdes ett totalhavererat förhållande för att jag skulle fatta. Att jag måste må bättre. Men idioten inom mig vägrar som vanligt ge upp. På nåt vis SKA det bli vi igen. Vi har ändå vår grej. Det ska gå. Kanske inte den här veckan, men jag ger mig inte. Korkat? Kanske.

Igen

Ensam jävla skitkväll. Han vill inte ha mig längre. Igen. 

Öl

Jag står som bäst ut med livet efter typ 6 stora öl. Då är jag som bäst. Synd det går över så fort. 

/alkis? jag?

Sån extrem ångest. Aldrig varit med om maken. Vet inte var jag ska ta vägen. Kan knappt andas. Hjälp.

Oorganiserad

Imorrn (idag) bär det av. Slovenien. Herrbesök i dagarna fem. Idag bakis och eländig. Ovanligt oorganiserad packning. Over and out. 

Journal

Ska börja på en ny bok. Alltid en trevlig stund. Gillar nya böcker. Luktar gott. 

När jag gick i sjuan tvingade vår gamle stofil till svensklärare oss att föra en "läsjournal". Bokens titel, författare och sidantal skulle dokumenteras. Lite fånigt, tyckte jag, men jag hade inget bekymmer med att läsa nog många sidor varje månad. Slukade böcker redan då. 

Nu önskar jag att jag fortsatt med denna journal! Det hade varit kul att se vad man läst genom åren. Tanken slog mig att börja på en ny journal, så här på ålderns höst. Men det skulle ju vara onödigt. Skulle reta mig på alla miljoner (nåja) böcker som lästs men inte blivit nedtecknade. Ändå kan jag inte riktigt släppa tanken på det. /Boktönten

Nåt

Ja det går upp och det går ner. Knegade som sagt på festival i onsdags, blev även kneg lördag natt kl 00-09... Överlevde. Knappt.
Av nån anledning så har jag och karln börjat uppföra oss lite 'som vanligt' igen de sista dagarna. Vet ej varför, men vi har skrivit en massa fram och tillbaka och flamsat och skojat. Lite som förr. Och nästa vecka kommer han hit på besök. Det kunde man ju inte tro för en månad sen... Tänker inte analysera det hela (yeah right), utan bara softa och ha det gött när han är här. Vi har ju ändå nåt, liksom. Nåt. Det har varit en aning suddigt i kanterna den senaste tiden, detta 'nåt'. Men det finns kvar. Och jag tänker vårda det ömt.

Gå

Sån mes jag är. Sån expert på att förstora det ena och det andra. Igår jätteglad för att han skrev godnatt, idag jätteledsen för han lät så irriterad när jag ringde. Egentligen borde jag ge upp. Låta honom gå.

Bevåg

Idag, eller igår, var den första kvällen sen allt elände började, som han skrev godnatt till mig. Alltså på eget bevåg. Utan att jag behövde skriva först. Jag blev löjligt rörd. Och glad. Min lille knubbis. 

Kökstjänst

Iväg och knega imorgon, minsann. Tur att jag får nåt att göra även om det bara är 5-7 timmar eller liknande. Väninna dubbelbokade sig, satt upp sig på två kneg, sitt vanliga och ett annat. Går ju inte. Jag hoppar in och fixar på det andra tills hon är färdigjobbad på det vanliga. Arbetsuppgiften? Simpel (hoppas jag) kökstjänst ute på galoppbanan där det byggs och fixas inför den årliga hårdrocksfestivalen som går av stapeln torsdag-lördag. Med lite tur kanske jag, utöver vanlig lön, belönas med ett festivalpass... Vem vet.

Göralös

Jag tog en immig. Själv. En bekant kom förbi en stund, men större delen av tiden var jag själv. Ganska gött. Fick tiden att gå lite. Satt där bland gubbarna och glodde på folk som spatserade förbi. Men så kan man ju inte göra varje dag. Eller kan och kan, kan kan jag väl,  men jag har inte råd. Och nu ligger en meningslös, göralös söndag uppdukad framför mig. Eller klockan är ju två, men det är ändå sisådär elva timmar tills jag får gå och lägga mig igen...

Immig

Och i natt såg jag på Sex & The City, nåt urgammalt avsnitt. Då går fröken Bradshaw och tar ett glas vin ENSAM. Sitter vid ett bord på en uteservering och har det gött utan sällskap. Funderar på att göra det lite senare idag. Gå ner till favorithaket och ta en immig öl SJÄLV. Mina två enda riktiga polare har ju lämnat landet den här helgen. Själv är bäste dräng. Fast det kanske börjar regna...

Tid II

Ännu en dag med för mycket tid att grubbla. Känner mig nervös på nåt vis. Som att jag går och väntar på nåt. Men vad? Att han ska skriva att allt är bra igen och vi kör på som vanligt? En gnagande oro för att han ska säga precis tvärtom är ständigt närvarande. Allt hade känts lättare om jag hade nåt att göra!! Fördriva all värdelös tid fram till att... Ja, fram till vad?

Tid

Jag har för mycket tid att fundera på saker och ting. Inget nytt, men nu mer aktuellt än nånsin. Jag kom hem i tisdags kväll, idag är det torsdag. Tänker BARA på att jag vill vara där och på honom och vad han gör och jag glor på klockan hela tiden. Vad väntar jag på? Inte ett skit. Har inte ett dugg att göra på dagarna. Ältar allting i huvudet om och om igen. Måste försöka softa lite, alltså tänka på annat, men hur gör man? I bakhuvudet finns fortfarande tankarna på att det kanske faktiskt blir så. Att vi aldrig ses igen. Ändå. Att han bara sa att allt kändes bättre för att han ville vara snäll när jag var där eller nåt. Äh, det tror jag inte heller egentligen, men när man inte har annat att göra än att fundera så är det lätt att man grubblar in sig i ett hörn. Tankarna lindar sig runt varandra, varv på varv.

Jag vill vara där, jag vill känna mig behövd och omtyckt. Är det så fel? Vill göra nån nytta, få en kram. I måndags och tisdags var jag plastmorsa av rang, gjorde lunch till den lite större och hämtade den lite mindre på fritids. Samt diskade och gjorde fint. Vill inte sitta här ensam och meningslös. I den här lägenheten som jag dessutom hatar. Ångestens högborg. Flyttade ju hit efter att samboskapet med exet gick åt pipan. Det är 5 år sen i höst... Stället har blivit lite av en symbol för ensamhet och elände. Det må låta gnälligt, men det är sant.

Vill att vi ska boka nästa resa, han har semester snart, kanske komma hit några dagar? Eller så kan jag komma och hemmafrua. Jag vill boka, räkna dagar, se fram emot. Samtidigt så vill han ta det lite lugnt och inte bestämma nåt alls, ta en dag i taget.
Jag kan ta en dag i taget om jag måste. Men hade ju underlättat om man hade nåt att sysselsätta sig med.

Helvete

20 minuter innan tåget skulle avgå skrev jag ett sms till honom. Satt på en bänk på stationen och höll på dö av nerver. Beskrev kort hur det låg till, att jag bara måste åka, och frågade om han tänkte vara hemma och ens släppa in mig. Tryckte på 'skicka'. Väntade. Han jobbade vid tillfället och kan då inte alltid svara direkt. Efter några vidriga minuter kom svaret... 'Jag hämtar dig på stationen'. Jag höll på bryta ihop av lättnad. Var Började nästan lipa. Igen. En månads ångest och panik lättade en smula. Mycket nervös under hela tågresan. Han kunde ju liksom stå på stationen med mina grejer i en kasse och be mig dra så fort jag kommit fram.
Så blev icke fallet. Jag fick en kram. Jag blev kvar en vecka. Vi har haft det bra. Även om framtiden fortfarande är en smula oviss så känns allt mycket bättre. Jag måste hålla i det här nu. Ta det varligt, inte tjata och hetsa. Kanske, kanske finns det en möjlighet att allt blir som förr igen. Kanske. Jag hoppas. Så in i helvete.

Livrädd!

Sån megaångest. Livrädd. På tisdag åker jag till karln. Han vet inte om det. Har inte sett honom på över en månad. Kommunicerat via meddelanden på Facebook. Bråkat. Och bråkat. Vi har bråkat så länge, så länge.  Oftast har det varit jag. Den största katastrofen inträffade vid nyår. Sen har vi inte hämtat oss. Han var här några dagar i Mars, det var jättemysigt. Men i övrigt har vi bara varit ledsna och arga och trötta. Ända sen dag ett, för två år sen, så har avståndet mellan oss, 40 mil, legat som en jäkla sten på våra axlar. Till slut så blev det avståndet, och mitt dåliga ölsinne, som tog knäcken på oss. Jag klarade det sämre än honom. Att älska på avstånd.

Jag kunde ha flyttat dit, det sa han tidigt, redan ett år in i vårt förhållande. Men jag vågade inte. Tiden gick och allt gick utför. Jag var där rätt ofta, men varje gång jag skulle åka hem dog en liten bit av mig. Jag kunde inte hantera detta. Jag blev elak, bitter och tjatig. Tog död på allt det fina som vi ändå lyckats bygga upp. Till slut, den 28e maj, så sa han det. Att han inte vill mer. Att han inte orkar. Att han forfarande tycker om mig jättemycket. Att jag är hans livs kärlek. Jag har förklarat för honom att jag inte tänker låta detta bara vara slut. Tänker kämpa in i döden. För han är banne mig mitt livs kärlek också.

Men hur gör man det? Kämpar? När den andre inte vill? När den andre är 40 mil bort? När man känner att man MÅSTE kämpa för att man annars kommer tyna bort och dö? Jag kan inte ta in det. Att vi aldrig ska ses mer. Att jag aldrig mer ska få en kram. Att jag aldrig ska få följa med dottern till stallet eller höra lillpöjken läsa läsläxan igen. Jag kan inte fatta, jag vägrar. Det går bara inte. De är ju min lilla plastfamilj. Till saken hör att jag köpte en tågbilljett några dagar innan det där hemska datumet. Tänkte att jag skulle åka dit och ställa saker till rätta. Men sen blev det ju än värre, han liksom gjorde slut. Fast han sa inte exakt de orden, men ändå. Så sen den 28e maj har jag lipat varje dag. I total förtvivlan. Skrivit meddelanden till honom fast jag lovat mig själv att låta bli. Försökt lugna ner mig. Det har inte gått så bra.

Har tänkt på den där jävla tågbiljetten varje dag, först tänkte jag, men åååå vad länge det är kvar! Senaste dagarna har jag istället haft panik över att dagen närmar sig. Panik som bara växer! Ikväll är den outhärdlig. Jag törs inte åka dit! Jag är livrädd. Har ändå levt en gnutta på hoppet att det kanske kan bli bra igen. Men nu står jag liksom snart inför 'avgörandet'. Är så livrädd. Kan inte sova. Vet inte hur jag ska göra när jag kommer dit. Inte bara ringa på helt oanmäld. Men inte säga nåt långt i förväg heller. Skulle jag skriva till honom nu och säga att jag är på väg så skulle han nog bara säga åt mig att vara hemma. Ska jag ringa från tåget? Eller när jag kommer fram till stationen? Jag MÅSTE åka. Jag måste få nån slags sinnesro. Vill han aldrig se mig mer så ska han banne mig säga det till mitt fejs och inte via nån jäkla chat eller sms. Jag har lite grejer där också.

Han har inte varit helt tvär mot mig, dock. Har som sagt upplyst honom om att jag inte kan fatta att vi aldrig ska ses mer. Då borde han väl kunna sgt åt mig 'men fatta att det är slut!' eller nåt. Han har inte sagt nåt alls de gångerna. Jag har greppat efter minsta halmstrå, jag vet, för jag älskar karln och det finns inte att det skulle bara vara slut. Det går bara inte. Min söte, snälle A. Som verkligen inte förtjänar all skit han fått av mig. Fan fan fan.

Så jag har alltså legat på soffan, lipat, glott och räknat minuter de senaste cirka tre veckorna. Men nu när det närmar sig så får jag som sagt fullblodspanik. Jag vet att om han säger, 'ja det är slut, jag vill inte ses mer, du får ta dina grejer och gå', så kommer jag dö. På fläcken. Innerst inne hyser jag ett fåfängt hopp om att han ska ge mig en kram och bli glad att se mig och att jag blir kvar i flera dagar och vi enas om att försöka en sista gång. Det där jävla hoppet alltså. Det sista som lämnar dåren. Jag vet att der nog snarare blir det första alternativet, men jag måste ändå åka. Då vet jag att jag gjort allt jag kan. Jag måste veta. Få ett avslut. Eller en nystart.
 
Jag bara gråter och gråter. Tacksam att jag inte fick nåt sommarjobb, jag hade inte klarat av det. Det kan ju inte vara hälsosamt på nåt vis att gråta konstant i över en månad?

Jag är så rädd.

Men jag måste åka. men hur och när ska jag meddela honom? Han kommer tycka jag är jobbig hur jag än gör. Helst hade jag velat säga till nu. Direkt. Men är så rädd att han då ska bli tvärsur och vägra. Ja jag vet inte. Helt förstörd. Måste genomlida hela morgondagen också. Och två nätter. Denna och morgonnatten.

Livrädd.
Det gör så ont i hela mig.

Högra

Tänk om man alltid kunde må som man gör minuterna efter att ha svept 3 x 33cl 7%-igt. Precis därefter. Den lilla, lilla stunden som man känner sig SÅ bra. Som försvinner lika fort. Tänk om man alltid kunde känna sig så. Hade gett min högra.

Tumult

Cirka två månader av elände. Rejält elände. Har varit ett vrak. Är väl än, men nu känns det som att det inte kan bli värre och att allt måste vända. I alla falla lite. Ska bara ta mig igenom den här helgen först. Själva kulmen på eländet. Och som jag känt mig den senaste tiden så borde jag klara ett par dagar till...
Men samtidigt säger ju min bittra erfarenhet mig att det alltid kan bli värre.

Alla är ute och åker. Jag är ensammast i stan. Alla jag känner plus några till är på en tillställning i en annan stad. Hade gärna varit med, men ekonomin sa nej. Mitt hjärta (karlelände) är i ett fjärran land. Jag hade kunnat vara med där nu om inte allt varit så eländigt den sista tiden. Vet inte helt hundra om han ens är mitt karlelände fortfarande. Allt har, som sagt, varit totalt tumult.

Sju veckors praktik är i alla fall gjord. Mitt i tumultet. Nu är jag 'fri' igen. Bra det.

Alltså; föröka bita ihop och härda ut till på måndag nån gång.
Då vänder det. Eländet. Det måste det göra.
Klarar jag detta så klarar jag allt.
Typ.

Inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika,  inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika, inte bryta ihop och panika!!!

Kuf

Jag måste lära mig att lugna ner mig och inte bli hysterisk och helt panikslagen. Som jag blivit till och från i två dagar nu. Luuuuuugn. Tagga ner. Världen går inte under även om det känns så just då. Men varför kan man inte känna så just då? När man sitter där och panikandas och störtlipar? Av ingen större anledning heller, ska tilläggas. Har aldrig haft panikångest i hela mitt liv, har dock vänner som berättat om det. Är det panikångest jag känt några gånger nu de senaste dagarna, tro? Känns inte som jag ska dö eller sånt, utan jag får bara frispel. En liten anledning finns det kanske, men inget som är värt att dra upp här. Och med betoning på "liten". Som jag förstorar och gör till en jättegrej. Nåväl. Det som inte dödar...

Alla skoluppgifter är klara. På måndag börjar en två månader lång praktik på heltid. Kanske man kan få lite rutin och ordning på livet. Gå upp klockan 6. Ojoj.
Varit på vift ute i landet i ca två veckor nu, varav min LCHF-diet helt kom av sig! Började igen nu är jag kom hem, och tänker köra på nu. Banne mig. Ta med matlåda med bacon, morgonfika på kokta ägg... Praktikställets personal lär väl undra vad jag är för en kuf. Men låt dem.

Sol

Sitter på karlns balkong med datorn och inbillar mig att jag känner mig Carrie Bradshawish. I själva verket sitter jag ganska illa och ser knappt nåt på skärmen för solen skiner så infernaliskt. Men ändå. Karln sitter inne och skriker åt en fotbollsmatch. "Blås då jävla hora!!". Sport är inte bra för nerver eller kropp. Har sagt det förr. Påsk alltså. Bryr mig inte så mycket. Inte alls faktiskt. En grannpappa ute och busar och leker aliens med sin 3-åring. En öl och lite chips till mig. Som sagt, strålande sol. Inget att säga, egentligen.Förtränger skoluppgifterna å det grövsta. Gött mos alltså.

Andas

Andas. Lugn. Gör inget förhastat... Räkna till 1000, räkna får eller nåt... Ibland önskar jag att jag hade en Facebook-sida med "vänner" jag inte kände alls, där jag kunde vräka ur mig preciiiis vad som helst om vem som helst när som helst! ÅH, vad det skulle vara gött! Som det är nu får man ju verkligen vakta sin tunga. Fast även fast man inte kände nån så skulle man ändå kunna snacka och bolla lite tankar. Kan man ordna detta? Finns det nån typ av Facebook Anonymous nånstans? Man borde starta nåt liknande.
Jag måste lära mig att inte vara så impulsiv också. Hade en viss karl varit vaken just nyss så hade han fått höra. Vilket bara hade lett till bråk och elände, vilket vi haft för mycket av som det är ändå. Och nu när jag lugnat ner mig några smulor, så inser jag ju att det inte var så farligt och det hade absolut inte varit värt ännu en katastrof. Men, som sagt, en Facebook-sida enbart ämnad för gnäll och liknande... Ja tack.

Lesbiskt

Jaja.
Ångest hit och ångest dit. Det ska väl vara så. Eller nåt. Sitter hos karln i staden så nära Stockholm, men ändå så långt ifrån. En timme med tåg liksom. Tar mig en öl och skolarbetet går med ens en smula lättare. Kalla mig alkis den som vill, men så är det. Om lite drygt en vecka väntar två månaders praktik. Skräckblandad förtjusning är väl den klyschan som ligger bäst till hands. Hur ska jag, soffpotatisfetto #1 orka infinna mig tidigt i ottan och sen vara vaken och intresserad i cirka åtta timmar per dag? Jag bara frågar. Samtidigt som jag nog kommer gilla det. Inte första dagarna kanske, när man inte begriper nåt alls och bara svansar efter och känner sig som lägsta klassens prao-elev. Men kanske när man går in på andra veckan och fått i alla fall en smula av hum om vad det handlar om.
Men vad ska man ha på sig? Förut bara haft jobb där det funnits uniform att tillgå. Har ju inga kläder. Funkar mysisar, tro? Med fläckar av ägg och majonnäs? I så fall är jag safe. Såna finns. En masse.

Annars då?
Jodå, får lite tillbaka på skatten och det verkar som att den årliga resan till Slovenien blir av ändå. Länge verkade det inte så. Vilket skar i hjärtat. Det har blivit en tradition att varje sommar åka dit en vecka. Långt ut i ingenstans och dricka öl och lyssna på musik. Kommer bli femte året i rad. Fint som snus. Men jag kommer att behöva sätta mig i skuld. Min goda resekamrat jobbar dygnet runt och har råd att ligga ute med pengar ett tag. Tack för det. Det är liksom våran grej, den här resan. Vi har gjort några festivaler ihop vid det här laget. Finland, Tjeckien, Holland och lite annat. Många som av nån anledning tror att vi är ett lesbiskt par när vi är ute och åker, dock. Både kul och en smula oroande. Är det hon eller jag som ser homo ut? Hoppas på henne. Kanske vi båda. Inte så att vi går runt och håller handen och liknande men många har frågat om vi är ihop... Hmm...
Kanske för att vi båda är medelålders och inte har nån giftasring på fingret? Får ta och snickra ihop en ring att trä på mig.

Som synes är jag på ett bättre humör idag. Har även forskat mer om min krämpa, yrseln. Kommit fram till att jag lider av "Menieres sjukdom". Symptomen passar precis. Som en så kallad smäck. Kan tillägga att jag inte känt nåt av denna krämpa sen jag anlände till karln i lördags. Lite huvudvärk i söndagsbara när vi var på en liten roadtrip med hans ungar. Men det hör väl till. Ungar liksom. Nu är de hos morsan sin sen i måndags och lugnet har lagt sig.

Nä nu orkar jag inte skriva mer. Hejdå.

Ångest

Skola - ångest.
Bostad - ångest.
Fett - ångest.
Allt - ångest.

Men det ska ju inte vara lätt att leva. Har man ju hört. Vilken dåre var det som sa det?

Börda

När börjar livet, liksom? Jag har fastnat i sjuttonårsåldern. Inga pengar, inget att göra, världens minsta lägenhet, går mellan datorn och tv-spelet, lipar för allt och inget. Nu senast när jag såg en bild av mig själv som treåring. Började böla, tänkte titta vilken söt liten unge! Varför var just den söta lilla utvald att bli ett vrak på äldre dagar? Socialt handikappat fetto med noll framtid. Tänk om nån hade försökt berätta det för mig då? När jag var så himla glad och bekymmerlös. (Blir lipig nu när jag skriver om det, till och med.) Hade nån sagt det, och jag begripit vad som sades, hade jag säkert bara fnyst, vänt ryggen till och fortsatt lalla i sandlådan. Ty jag hade då inte hunnit bli en mes. Undrar just när jag blev det, megames. Det måste ju ha kommit smygande, kan inte dra mig till minnes att det skulle ha kommit över en natt. Tror det smög igång i slutet av gymnasiet, kanske en smula tidigare. (Nu storlipar jag. Mes.) 

Känns som att livet liksom försvann. Nu sitter jag här på ålderns höst och allt känns fortfarande likadant. Rättelse; med den lilla skillnaden att jag påbörjat en utbildning som ska göra mig till nåt som jag inte vill vara. Alltså yrkesmässigt. Åldersnoja med en twist. Hade nån frågat den där lilla söta ungen vad hon skulle göra när hon var väl över 30 så skulle svaret garanterat inte bli kommer sitta i en lägenhet och lipa ensam en fredagkväll och oja mig över mitt sketna liv.

Jag försöker, som sagt. Men ibland, rätt ofta dessa dagar, kommer dessa avgrundsdjupa hål av förtvivlan. Det skrämmer mig en aning.

Tittade på bilden av mig själv som liten och tänkte varför blev just du så himla konstig och värdelös? Normalt och hälsosamt tänkande. I samma veva såg jag bilder på mina föräldrar, de var väl ungefär 30 bast. Då började jag givetvis tänka vad synd att de kommer dö och försvinna och jag har inte hunnit göra dem stolta på en enda punkt innan det.

Och mamma som bor själv, ingen kommer hitta henne på länge när hon dör. Och pappa som är så krasslig, kan inte vara länge kvar. Och jag har varit en jäkla pinsam börda för dem hur länge som helst.

Herregud. Lyssnar på min bästa anti-lip-låt nu och försöker ta mig samman.

Skaver

Jag försöker vara positiv, jag försöker vara positiv, jag försööööker vara positiv. Men det är förbannat svårt...

Jag saknar min karl nåt hutlöst.

Jag vill ha en lägenhet i Stockholm.

Listan kan göras oändlig. Jag har inte varit mig själv på ett tag. Väldigt lättirriterad och lättlipad. Märks att det är mer än vanligt som skaver. Inte bara den här förbannade bh:n.

Fast det avhandlade jag ju i inlägget nedan.

Äh. Skit i det här. Iväg till Skyrim.

Gruvar

"I bow down my head... And raise my hand... To form the king's seal!"

Sitter bara och sjuunger lite. Inget att bry sig om. Det ser förfärligt ut här inne. Städa? Njä. Mycket med skolan nu, vettu, finns ingen tid.
Gjorde en liten lista på saker som just nu gör att jag känner mig frustrerad, stressad, ångestproppfull, uppgiven, trött och allt på en gång. Tänker inte dela med mig av listan här, men ändå. Det blev lite enklare att se vad som pågår. Inte så van att vara så här stirrig på alla sätt. Men det hjälpte som sagt. Nu vet jag vad jag ska göra först. En sak i taget. Har ingen lösning på alla grejerna som jag präntade ner, långt ifrån. Men jag vet vilka de är. Ordning och reda.

Har ärvt av min far att gruva mig för allt och inget. Säger man "gruva" utanför Jämtlands gränser? Jag ojar mig och går an om minsta sak som ska göras, och sen är det inte då farligt när det väl blir gjort. Sån är jag. Gruvar mig nåt innerligt för terminsträff och prov. Bär iväg på måndag. Prov i latin med en massa grammatik Kul och enkelt! Eller icke. Distansutbildning, jo just. Måste ju åka 90 mil med tåg lite då och då. Senast i november. Ska det vara på distans, det? Nä man muttrar ju som en kärring för mindre.

Allvar

Det ÄR ju så kul att vara ett fattighjon. 23 spänn om dagen har jag att slänga omkring mig fram till den 25e. Fy fan, rent ut sagt. Jag svär väldigt sällan, eller rent av aldrig, i skrift, ska ni veta. Men nu gjorde jag det. Nu är det allvar.

Vårsolen

Vaknar långt in på dagen. Somnar långt in på småtimmarna. Drömmer konstigt och kallsvettas. Ute skiner den otäckt starka vårsolen obarmhärtigt. Visar upp all skit. Varenda äcklig detalj. HATAR våren. speciellt när den kommer så här pang bom. Från månader av soft mörker och mys till detta. Lysrörsväntrumsfeeling överallt, urk. Fast det är väl inte vår. Det är ju sketakallt. Men ändå.

Förösker hänga i med skolan, går lite upp och ner. Inte blivit icke godkänd på nåt, men det tar emot nåt så förbannat att ta tag i minsta uppgift. Jag vill hellre spela Skyrim eller läsa en bok. Och denna tokiga vändning av dygnet som jag lyckats med... Går och lägger mig i 'vanlig' tid, runt 12-01, men ligger sen och glor till ungefär 04. Och när jag väl somnat, som sagt, så badar jag i kallsvett och vaknar upp stelfrusen. Somnar om och vaknar mitt på dagen. Som i dag. Tog mig ur sängen vid 13:30. Hela tillvaron känns stukad på ett nytt sätt... Mycket underligt.

Hade herrbesök helgen vid månadsskiftet och hade det väldigt gött. Han åkte hem söndagen den 3:e och sen dess har allt känts lite fel. Börjat tröttna på att sitta hemma och sakna någon. Har gjort så i två år nu. Men jag vet ändå inte om jag vill flytta ihop. Gillar inte staden. Gillar inte grejen att bli varannanveckasplastmorsa...

Vet varken ut eller in just nu. Mer än att det är snart dags för ett ganska stort prov i latinska ord och även en del grammatik. Orden går väl att nöta in med lite vilja, men de där ändelserna hit och dit och vad det nu mer var som ingick. Det GÅR ju inte att begripa.

Klockan är 14:00 och jag har knappt fått sovagruset ur ögonen. Den våldsamma solen tvingar sig in genom springorna i persiennerna och stressar mig. Fläsket har inte försvunnit i den takt jag önskar. Ur led är tiden på ett konstigt sätt.
Tycker inte om det.

Mässingen

Sju kilometer blev det idag. På bandet. Varav de fyra sista i lätt uppförslut. Alltså jag springer inte. Jag går. Raskt. Jag vet inte hur man gör när man springer. Småsprang över vägen idag på väg till bandet, och höll på dö. Fick ont överallt. Och då är vägen inte bredare än en... väg. Så jag hasade mina sju kilometer och kände mig väldigt nöjd med det. Sen lämnade jag in två skoluppgifter och kände mig nöjd med det. Vad är det frågan om? Jag är väl aldrig nöjd. Nä, men nöjdare. Är det ens ett ord? Nu är det ett ord.

Apropå ord som jag gillar så mycket. Lärt mig två nya den senaste veckan. Båda från kvällspressens tvivelaktiga löp. Det ena var "sexutpressning" och det andra "elevsex". Det sista kom från Metros löpsedel, är det en kvällstidning? Bara en skittidning skulle jag säga. Men ändå. "Elevsex" liksom. Säg det en gång, det ligger som en klick jordnötssmör i käften. Typ. "Sexutpressning" är mer hårt och okammat.

Jaja. Imorgon är det vägning igen. Vet inte om jag törs. En sak som jag kommit på mig själv med att göra när jag väger mig är att hålla upp tuttarna en bit. Som om jag blir lättare då... Konstigt. Ja, givetvis väger jag mig i bara mässingen.

Vänta

Käre värld, en sån underlig dag! Vaknar alldeles för tidigt, redan vid 9-snåret, kan inte somna om, men ligger ändå och tvångstrynar i sängen en bra stund. Hade tänkt mig ett motionspass, men känner mig trött och omotiverad och struntar i det. Har flera skoluppgifter att ta tag i, men gör jag det? Icke. Sitter vid datorn och glor och gör absolut ingenting.
En stund trodde jag att jag vill gå på en promenad, men det gick över rätt fort. Dagen rullar på. Jag är rastlös som aldrig förr och ändå tröttast söder om Dalälven.

Slarvar lite med lchf:en också. Inte bra. Vet inte om jag törs väga mig på torsdag. Känner mig själv, motgångar av det slaget, att jag inte gått ner alls i vikt, peppar inte utan tvärtom. Jag slarvar än mer och till slut är jag tillbaks i gamla vanor. Måste skärpa mig. Bara äta sånt som innehåller sisådär 5-10% kolhydrater. Inte hålla på som jag gjort... "Äh, 15% inte så farligt", "Äh, 17% inte så farligt"...

Nä en konstig jäkla dag, som sagt. Vad gäller skoluppgifterna kanske jag inte gör dem bara för att det är ett bra tag till deadline... Kanske behöver lite tidspress för att få tummen ur. Men det låter ju också underligt, har inte varit så förr. Snarare tyckt att det varit gött att lämna in allting på tok för tidigt, ligga ett par steg före.'

Min äckleyrsel har avtagit en smula, men är likväl ständigt på plats. Väntar på att få komma till nån öronmänniska. Då kan jag nog få vänta, skulle jag tro.

Elaka

Ja. Jag erkänner. Jag kollar in på Blondinbellas blogg varje dag. Inte för att jag finner bloggen intressant på nåt vis, utan enbart för att kolla om hon fått några nya elaka kommentarer. Inte för att jag tycker hon förtjänar dem, men ändå lite kul. Jag må vara en dålig människa.

Coolt

Jag blev ganska peppad av att jag gått ner en smula i vikt. Och jag blir inte peppad lätt, det ska gudarna veta. Så det är väl bara att hänga i och försöka köra på. Måste röra på mig mer, dock. Men först måste jag bli av med min tryckande yrsel/huvudvärk/sus i öronen-krämpa... Haft ett bra tag, tog tag i det hela och gick till doktorn härom dagen. Och igår fick jag röntga skallen i en sån där häftig apparat som man ligger i. Som man sett på tv. Coolt. Får väl se om dom hittar nåt. Med min vanliga tur lär dom ju finna en elak tumör, stor som en bandyboll. To be continued.

2,2

2,2 kilo ner efter en vecka. Då har jag inte tränat alls, förutom en ynka promenad, samt syndat lite väl mycket med mörk choklad och nötter. 2,2 kilo är en fis i rymden, mycket fläsk som ska bort, men ändå.

Skeptisk

Pumpakärnor, linfrön, sesamfrön och egenhändigt rostade solroskärnor. Detta ska alltså vara ätligt efter två timmar i ugnen. Skeptisk. "LCHF-kex"...

Alltid nåt!

L C H F !

Imorrn är det dags. Nu kör jag. LCHF så det stänker fett överallt. Har ju provat lite en gång tidigare, men var inte så seriös och visste inte riktigt vad jag höll på med. Nu har jag läst på och vet mer om vad jag i alla fall INTE ska göra. Kommer inte berätta hur mycket jag väger nu i början, så kul ska vi inte ha. Men kommer registrera eventuell framgång/nedgång/motgång/uppgång här. Så jag har nån ordning på det hela.

Men asså, jag vill ju att folk ska läsa här! Blue_Swede, inget illa menat, men jag vill ju ha fleeer som läser! Hur gör man? På min förra gnällblogg var det rätt många ibland. Inte i klass med Blondinbella, men typ 70-80 unika besökare per dag. Hur nu det gick till. Många säger "näää jag bloggar baaara för min egen skull!". Bullshit! Klart alla som skriver tycker det är kul när nån läser eländet.
Säkert som amen i kyrkan.
Men som sagt, hur gör man?

Måste

Hemma på kammarn igen. Nu gäller det. Tänka positivt som det då fint heter. Lättare sagt än gjort, men jag måste. Måste måste måste.
Skola ska tas tag i. Praktik ska göras. Fläsket ska reduceras. Måste försöka tycka om mig själv mer också. Hur gör man det? Just nu, och har varit så i ungefär i hela mitt liv, så är inte jag min egen favorit. Tvärtom.

Grubblet

Ikväll bär det av hemåt. Efter sen sisådär två veckor av energislukande kaos tror jag att jag är redo att starta om livet. Det lät ju inte alls klyschigt och fånigt. Sen får vi ju se hur det går. Det är alltid lätt att vara peppad inför saker som ligger längre fram i tiden. Men nu är tiden här och det är dags att leva upp till allt prat. Har ju inte pratat så mycket, mer grubblat för mig själv. Ska alltså ta och leva upp till grubblet. Säger som jag brukar; lovar inget.

Mysigt

Jag liksom KÄNNER fläsket. Det wobblar överallt när jag går och när jag står helt vanligt känner jag att jag får såna valkar i BH-området på sidorna och ryggen. Samt att låren inte längre bara skaver mot varandra på ett otäckt sätt, utan blivit så feta att dom liksom får slåss med varandra om plats. Magen har också börjat vara i vägen. Mysigt att vara fet.

Karl

Det har varit några eländiga veckor. Började väl ungefär mitt i december med ett bråk med en bekant. Sen blev det bråk med min bättre hälft. Sen blev det ännu mer bråk med min bättre hälft. Så pass att det tog slut. Nästan. Jag gick som i en dimma en hel vecka och blev ännu mer isolerad i min skrubb än vad jag brukar vara. Otäckt. Men nu har det rett ut sig och det ät dags att få fart på det så kallade livet igen. Skulle ut på praktik via skolan veckan efter nyårsveckan. Det ställde jag in. Kunde ju inte sitta på en praktikplats och storlipa, liksom. Skolan har jag inte tittat åt på evighet. Samt att det är dags att ta tag i fläskproblemet. En gång för alla (hört den förr?).

Var börjar man? Är hemma hos min bättre hälft i ytterligare några dagar, men måste ta och styra upp två nya veckor för praktik. Och kolla upp hu jag ligger till med alla eländesuppgifter i skolan. När jag kommer hem (och när jag får nästa "lön", inte minst) är det dags för fläsket att brännas. Tänkte prova att köra lite LCHF-aktigt igen. Fast ta det mer seriöst den här gången. Kollat lite bloggar i ämnet och känner mig en smula pepp. Men jag är ju veligast i världen... Men jag måste göra nåt. Väger som en hel karl nu. INTE kul.

Aladdin

Tar en öl eller två hemma på soffan. Fint. Kommer hålla mig hemma på kammarn även på julafton, denna hysteriska sällskapsdag. På juldagen väntar nog träff med tanterna. Är jag konstig? Som att har tröttnat på att åka tåg kors och tvärs och beslutat mig för en jul på egna sofflocket? Det är ingen som lider av det. Är inget fan av julen. Det vet de som läste min förra blogg (undrar vad de gör idag?). Jag bryr mig så jäkla lite om denna "högtid" så ojoj.
Hade aldrig de där stora släktträffarna på julafton som många har, är inte uppfostrad med megajuldyrkan. Vi hade lagomt småskalig jul med familjen, en barrande gran och några klappar. Och två föräldrar som aldrig pratade med varandra. Men jag trivdes. Trodde väl att det skulle vara så föräldrar emellan. Alltså, det var inte bara på julen de inte pratade med varandra, utan alltid. Så här i efterhand har jag väl kommit fram till att det inte är så det "ska" vara. men jag ska väl vara glad att de inte bråkade och slogs i alla fall. Så nä, inen kärnfamiljsjul med gullegull här. Inte då och inte nu . Men det gör inget.
Min söte far skickade mig en Aladdin-ask ända uppifrån snöiga Jämtland. Fick den idag. Det har varit en tradition sen jag var ung. Alltid en Aladdinask i julklapp. Och sen jag flyttade hit ner för 10 år sen så har han skickat en per post. Så söt. Samtidigt har jag det lilla dåliga samvetet som gnager för att jag inte åkte upp. Inte för att far har sagt nåt om det, men ändå Han börjar bli gammal, vem vet hur länge han har kvar liksom? Usch. Mor är nästan lika gammal hon. Men det är en annan sak. Hon kommer aldrig dö. Enkelt. Nä, de bor inte ihop längre, om nu inte detta framgått.

Nån som har en lägenhet i Stockholm jag kan få hyra? Från det ena till det andra.

Inget

Yr i skallen, kass i magen, badar och fryser ihjäl i kallsvett varje natt. Kan vrida ur sängkläderna och håret. Varje morgon. Vad är det för fel  på mig? För att inte tala om hur extremt trött jag är hela tiden. Orkar inget alls. Vill inget alls.

Disney

Och inte har jag gått ner nåt sen senaste gången jag vägde fläsket. Men jag visste det. Men ändå hoppades jag. Man är bra dum. Apropå dum.
Den här hysterin som pågår kring Disneys beslut att klippa lite i den, som det verkar, heliga tomtefilmen som ingår i 'Kalle Anka'-timmen på juafton... Herregud. Om ingen sagt nåt skulle folk ändå inte märkt att nåt saknades. Hela Facebook kryllar av små träsktroll som man inte visste fanns innan... Underliga och smått otäcka åsikter och värderingar vädras... Själv bryr jag mig inte ett skvatt. Varken om det tas bort dockor ur Disney-filmer, om pepparkaksgubbar förbjuds eller vad tusan som helst.
Jag bryr mig inte. Punkt.

Morbid

Jag har på senare tid blivit underligt fascinerad av att läsa bloggar där författarna har nån otäck sjukdom. Helst cancer. Jag begriper inte varför. För att känna att det finns dom som mår dåligt på riktigt? Följde en dams blogg ett tag. Hon dog nyligen av just elak cancer. Usch. Sorgligt. Jag blir lite gråtmild. Men nu har jag hittat en annan blogg, skriven av dam med otäckt elak cancer... Kollar in där varje dag för att se vad som pågår. Vad är det för fel på mig? Gått och blivit morbid på gamla dar...

Noll

Kalla mig sällanbloggaren. Studierna går väl hyfsat, känns fortfarande lite på låtsas eftersom de är på distans och jag har massa tid över då jag mest ligger på soffan och glor på "Cheaters" och "Property Ladder". Tydligen ska man bli utskickad på nån praktikhistoria efter nyår. Usch. Prao-elev igen liksom. Sist jag var prao-elev, i fyran eller nåt, så slog jag sönder en syltburk på ICA, prao-platsen, och skämdes.
Min sociala fobi är värre än nånsin. Eller nu tog jag i. Jag tycker helt enkelt att det är skönare att ligga hemma på soffan än att gå på krogen nu för tiden. Har ju inte heller en massa cash att göra av med på sånt. Beror också på det vanliga. Att jag känner mig fet och ful och inte vill synas bland folk.
Kollade på nåt fettprogram på tv igår, bruden vägde 160 kilo, men kände sig ändå "smal och snygg" ute på krogen. Bah! Varför kan inte jag känna så? Jag väger banne mig inte 160 pannor. Inte ens nästan. Jaja.

Så december har verkligen varit soffliggandets månad. Jag gillar att det är mörkt klockan 4, man får tända ljus och dra upp filten till hakan. Och nu har det ju varit ganska kallt ett tag också. Ännu ett skäl att gömma sig inne.

Åh  trist det här blev då. Noll inpsiration. Noll noll noll.

År

Ett helt år har gått sen jag startade den 'nya' bloggen. Och inte mer har hänt... Käre värld.

Doktor L

På måndag ringer doktor L och frågar hur jag mår. Hon kommer undra om den höjda dosen har gjort nån skillnad. Och jag vet inte. Så tycker jag det ha varit de senaste åren. Jag vet inte om pillereländena funkar... Konstigt men sant. Alltså jag vet inte. Om jag inte provat några piller alls, undrar var jag varit då. Troligen på samma ställe känns det som. Alltså jag mår inte skitdåligt nu, men inte bra heller. Men frågan är ju vad det beror på?  Mår jag bättre än för några år sen? Kanske. Äh. Jag vet inte. Svårt fall, doktorn grät. Och hur bra mår man när man mår 'bra'? Svårt att veta för nån som aldrig mått speciellt bra. Enligt egen utsago. Ja ni ser. En sån röra. Och vad ska jag säga till doktor L?