Jodå. Jag lever. Hänger på en bekants företag och "jobbar" (sitter och glor och snackar ibland lite väder med nån enstaka människa som kommer i min närhet). Vi fixade en deal. Jag fick "praktikplats" hos henne och slapp undan mina favoriter Arbetsförmedlingen, hon får lite ledigt då och då, vilket inte varit fallet på många år. Får inget pröjs alltså, men är inte helt i AF:s klor heller. Fint.
Jag ska ju minsann bli student på gamla dar. Sökte en utbildning, 500 sökande till 30 platser, jag kom in. Inte som reserv eller nåt sånt trams, utan bara kom in. Rätt av. Det ni.
"Du hade VÄLDIGT bra resultat på testerna", som hon sa damen som ringde upp och intervjuade mig. "Det var värst", sa jag.
Men. Det stora mennet. Hur i hela friden ska man har råd att skaffa alla nedrans böcker som behövs?? Käre värld.
Det är igen glamourös utbildning, inte alls (finns det såna?), men den leder förhoppningsvis till kneg sen efter 2 (!) år. Prognoserna för att få jobb är "mycket goda" i hela landet. Hyfsad ingångslön också.
För mig är detta en stor grej. Har inte nån mer utbildning än 2-årigt gymnasium. Nu på äldre dar har jag tagit mig i kragen.
Men vi får väl se. Har inte börjat än.
Annars då? Jodå, det har varit en rätt jobbig tid. Hört den förr? Sommar och sol och fettiga kroppsdelar som inte törs visas. Tjafsigt med karln, men det känns bättre nu. Jag är banne mig mycket förtjust i karlsloken. Kan även reta upp mig nåt vansinnigt på honom. Men så är det väl. Just nu är han i ett annat nordiskt land och hälsar på en kompis och lever rövare. Genast blir jag en mes och oroar mig för en massa han kan hitta på (även om jag typ VET att han inte gör det). Varför är det så svårt att bara lita på folk, relaxa och få lite lugn..?