Känns som att livet liksom försvann. Nu sitter jag här på ålderns höst och allt känns fortfarande likadant. Rättelse; med den lilla skillnaden att jag påbörjat en utbildning som ska göra mig till nåt som jag inte vill vara. Alltså yrkesmässigt. Åldersnoja med en twist. Hade nån frågat den där lilla söta ungen vad hon skulle göra när hon var väl över 30 så skulle svaret garanterat inte bli kommer sitta i en lägenhet och lipa ensam en fredagkväll och oja mig över mitt sketna liv.
Tittade på bilden av mig själv som liten och tänkte varför blev just du så himla konstig och värdelös? Normalt och hälsosamt tänkande. I samma veva såg jag bilder på mina föräldrar, de var väl ungefär 30 bast. Då började jag givetvis tänka vad synd att de kommer dö och försvinna och jag har inte hunnit göra dem stolta på en enda punkt innan det.
Jag försöker, som sagt. Men ibland, rätt ofta dessa dagar, kommer dessa avgrundsdjupa hål av förtvivlan. Det skrämmer mig en aning.
Tittade på bilden av mig själv som liten och tänkte varför blev just du så himla konstig och värdelös? Normalt och hälsosamt tänkande. I samma veva såg jag bilder på mina föräldrar, de var väl ungefär 30 bast. Då började jag givetvis tänka vad synd att de kommer dö och försvinna och jag har inte hunnit göra dem stolta på en enda punkt innan det.
Och mamma som bor själv, ingen kommer hitta henne på länge när hon dör. Och pappa som är så krasslig, kan inte vara länge kvar. Och jag har varit en jäkla pinsam börda för dem hur länge som helst.
Herregud. Lyssnar på min bästa anti-lip-låt nu och försöker ta mig samman.
2 kommentarer:
Vad säga, som du inte redan har tänkt på. Inget egentligen.
Men det gäller nog snart att hitta acceptans för att du är den du är, eller fundera på vem du vill vara, utan att göra om dig själv till någon osann. Är det kanske dags att släppa rÄkstaden och flytta till rEkstaden, testa om det ändå inte skulle funka att vara "pappas nya tjej"? Jag vet inte, såklart. Men det låter ju som du och han har det väldigt bra, när ni är på samma ställe. Få en "vanlig vettig vardag", ha närheten till varann? Klura ut nåt sätt att stå ut med ungarna. För det är ju liksom inte lätt i vår ålder att hitta någon som _inte_ har en historia, ett bagage. Och man får väl inse att man inte har 40 års erfarenhet när man är typ 20 och börjar forma sitt liv. Det blir inte alltid som man tänkt sig. I alla fall i mitt fall, just för att jag aldrig har tänkt mig något, aldrig planerat eller haft mål. Jag tycker mig se att många av de jag känner som jag bedömer som "framgångsrika" och extra trygga i sig själva, är just de som haft mål, och drivkraft. Själv har jag bara halkat runt, väjt när det blivit besvärligt eller uppför, aldrig varit långsiktig. Inga beslut är också en form av beslut. Men det är ju med facit i hand man inser det. Jahapp, liksom? Inse, acceptera, försöka ändra det som går. Inte vara så hård mot sig själv.
I all välmening.
Hälsningar från en främmande tant.
Hörru, din drutt!
Kom tillbaka!
Skicka en kommentar