20 minuter innan tåget skulle avgå skrev jag ett sms till honom. Satt på en bänk på stationen och höll på dö av nerver. Beskrev kort hur det låg till, att jag bara måste åka, och frågade om han tänkte vara hemma och ens släppa in mig. Tryckte på 'skicka'. Väntade. Han jobbade vid tillfället och kan då inte alltid svara direkt. Efter några vidriga minuter kom svaret... 'Jag hämtar dig på stationen'. Jag höll på bryta ihop av lättnad. Var Började nästan lipa. Igen. En månads ångest och panik lättade en smula. Mycket nervös under hela tågresan. Han kunde ju liksom stå på stationen med mina grejer i en kasse och be mig dra så fort jag kommit fram.
Så blev icke fallet. Jag fick en kram. Jag blev kvar en vecka. Vi har haft det bra. Även om framtiden fortfarande är en smula oviss så känns allt mycket bättre. Jag måste hålla i det här nu. Ta det varligt, inte tjata och hetsa. Kanske, kanske finns det en möjlighet att allt blir som förr igen. Kanske. Jag hoppas. Så in i helvete.
2 kommentarer:
Jag hoppas också. Så in i helvete.
Utan att mena något elakt, hoppas du förstår mig ändå: påminn dig själv om vad du har kommit fram till under den apajobbiga och hemska perioden. Vad det är som är viktigt för dig. Utan att du ska "göra om dig" för att behaga någon annan, verkligen! Du fattar. Men "passa på" att försöka utmana dig själv att bryta tankemönster och skapa nya.
(Inte så lätt, jag veeet... men man kan ju försöka jobba med sig själv och vara medveten om vad man gör som är mindre bra, eller påverkar andra negativt, om de sakerna går att fundera på en sekund till?)
Tack för uppdateringen, det har varit en rysare med F5-knappen på datorn. Har verkligen hoppats!
Fattar precis, kära du.
Skicka en kommentar