2013-06-30

Göralös

Jag tog en immig. Själv. En bekant kom förbi en stund, men större delen av tiden var jag själv. Ganska gött. Fick tiden att gå lite. Satt där bland gubbarna och glodde på folk som spatserade förbi. Men så kan man ju inte göra varje dag. Eller kan och kan, kan kan jag väl,  men jag har inte råd. Och nu ligger en meningslös, göralös söndag uppdukad framför mig. Eller klockan är ju två, men det är ändå sisådär elva timmar tills jag får gå och lägga mig igen...

2013-06-28

Immig

Och i natt såg jag på Sex & The City, nåt urgammalt avsnitt. Då går fröken Bradshaw och tar ett glas vin ENSAM. Sitter vid ett bord på en uteservering och har det gött utan sällskap. Funderar på att göra det lite senare idag. Gå ner till favorithaket och ta en immig öl SJÄLV. Mina två enda riktiga polare har ju lämnat landet den här helgen. Själv är bäste dräng. Fast det kanske börjar regna...

Tid II

Ännu en dag med för mycket tid att grubbla. Känner mig nervös på nåt vis. Som att jag går och väntar på nåt. Men vad? Att han ska skriva att allt är bra igen och vi kör på som vanligt? En gnagande oro för att han ska säga precis tvärtom är ständigt närvarande. Allt hade känts lättare om jag hade nåt att göra!! Fördriva all värdelös tid fram till att... Ja, fram till vad?

2013-06-27

Tid

Jag har för mycket tid att fundera på saker och ting. Inget nytt, men nu mer aktuellt än nånsin. Jag kom hem i tisdags kväll, idag är det torsdag. Tänker BARA på att jag vill vara där och på honom och vad han gör och jag glor på klockan hela tiden. Vad väntar jag på? Inte ett skit. Har inte ett dugg att göra på dagarna. Ältar allting i huvudet om och om igen. Måste försöka softa lite, alltså tänka på annat, men hur gör man? I bakhuvudet finns fortfarande tankarna på att det kanske faktiskt blir så. Att vi aldrig ses igen. Ändå. Att han bara sa att allt kändes bättre för att han ville vara snäll när jag var där eller nåt. Äh, det tror jag inte heller egentligen, men när man inte har annat att göra än att fundera så är det lätt att man grubblar in sig i ett hörn. Tankarna lindar sig runt varandra, varv på varv.

Jag vill vara där, jag vill känna mig behövd och omtyckt. Är det så fel? Vill göra nån nytta, få en kram. I måndags och tisdags var jag plastmorsa av rang, gjorde lunch till den lite större och hämtade den lite mindre på fritids. Samt diskade och gjorde fint. Vill inte sitta här ensam och meningslös. I den här lägenheten som jag dessutom hatar. Ångestens högborg. Flyttade ju hit efter att samboskapet med exet gick åt pipan. Det är 5 år sen i höst... Stället har blivit lite av en symbol för ensamhet och elände. Det må låta gnälligt, men det är sant.

Vill att vi ska boka nästa resa, han har semester snart, kanske komma hit några dagar? Eller så kan jag komma och hemmafrua. Jag vill boka, räkna dagar, se fram emot. Samtidigt så vill han ta det lite lugnt och inte bestämma nåt alls, ta en dag i taget.
Jag kan ta en dag i taget om jag måste. Men hade ju underlättat om man hade nåt att sysselsätta sig med.

2013-06-26

Helvete

20 minuter innan tåget skulle avgå skrev jag ett sms till honom. Satt på en bänk på stationen och höll på dö av nerver. Beskrev kort hur det låg till, att jag bara måste åka, och frågade om han tänkte vara hemma och ens släppa in mig. Tryckte på 'skicka'. Väntade. Han jobbade vid tillfället och kan då inte alltid svara direkt. Efter några vidriga minuter kom svaret... 'Jag hämtar dig på stationen'. Jag höll på bryta ihop av lättnad. Var Började nästan lipa. Igen. En månads ångest och panik lättade en smula. Mycket nervös under hela tågresan. Han kunde ju liksom stå på stationen med mina grejer i en kasse och be mig dra så fort jag kommit fram.
Så blev icke fallet. Jag fick en kram. Jag blev kvar en vecka. Vi har haft det bra. Även om framtiden fortfarande är en smula oviss så känns allt mycket bättre. Jag måste hålla i det här nu. Ta det varligt, inte tjata och hetsa. Kanske, kanske finns det en möjlighet att allt blir som förr igen. Kanske. Jag hoppas. Så in i helvete.

2013-06-17

Livrädd!

Sån megaångest. Livrädd. På tisdag åker jag till karln. Han vet inte om det. Har inte sett honom på över en månad. Kommunicerat via meddelanden på Facebook. Bråkat. Och bråkat. Vi har bråkat så länge, så länge.  Oftast har det varit jag. Den största katastrofen inträffade vid nyår. Sen har vi inte hämtat oss. Han var här några dagar i Mars, det var jättemysigt. Men i övrigt har vi bara varit ledsna och arga och trötta. Ända sen dag ett, för två år sen, så har avståndet mellan oss, 40 mil, legat som en jäkla sten på våra axlar. Till slut så blev det avståndet, och mitt dåliga ölsinne, som tog knäcken på oss. Jag klarade det sämre än honom. Att älska på avstånd.

Jag kunde ha flyttat dit, det sa han tidigt, redan ett år in i vårt förhållande. Men jag vågade inte. Tiden gick och allt gick utför. Jag var där rätt ofta, men varje gång jag skulle åka hem dog en liten bit av mig. Jag kunde inte hantera detta. Jag blev elak, bitter och tjatig. Tog död på allt det fina som vi ändå lyckats bygga upp. Till slut, den 28e maj, så sa han det. Att han inte vill mer. Att han inte orkar. Att han forfarande tycker om mig jättemycket. Att jag är hans livs kärlek. Jag har förklarat för honom att jag inte tänker låta detta bara vara slut. Tänker kämpa in i döden. För han är banne mig mitt livs kärlek också.

Men hur gör man det? Kämpar? När den andre inte vill? När den andre är 40 mil bort? När man känner att man MÅSTE kämpa för att man annars kommer tyna bort och dö? Jag kan inte ta in det. Att vi aldrig ska ses mer. Att jag aldrig mer ska få en kram. Att jag aldrig ska få följa med dottern till stallet eller höra lillpöjken läsa läsläxan igen. Jag kan inte fatta, jag vägrar. Det går bara inte. De är ju min lilla plastfamilj. Till saken hör att jag köpte en tågbilljett några dagar innan det där hemska datumet. Tänkte att jag skulle åka dit och ställa saker till rätta. Men sen blev det ju än värre, han liksom gjorde slut. Fast han sa inte exakt de orden, men ändå. Så sen den 28e maj har jag lipat varje dag. I total förtvivlan. Skrivit meddelanden till honom fast jag lovat mig själv att låta bli. Försökt lugna ner mig. Det har inte gått så bra.

Har tänkt på den där jävla tågbiljetten varje dag, först tänkte jag, men åååå vad länge det är kvar! Senaste dagarna har jag istället haft panik över att dagen närmar sig. Panik som bara växer! Ikväll är den outhärdlig. Jag törs inte åka dit! Jag är livrädd. Har ändå levt en gnutta på hoppet att det kanske kan bli bra igen. Men nu står jag liksom snart inför 'avgörandet'. Är så livrädd. Kan inte sova. Vet inte hur jag ska göra när jag kommer dit. Inte bara ringa på helt oanmäld. Men inte säga nåt långt i förväg heller. Skulle jag skriva till honom nu och säga att jag är på väg så skulle han nog bara säga åt mig att vara hemma. Ska jag ringa från tåget? Eller när jag kommer fram till stationen? Jag MÅSTE åka. Jag måste få nån slags sinnesro. Vill han aldrig se mig mer så ska han banne mig säga det till mitt fejs och inte via nån jäkla chat eller sms. Jag har lite grejer där också.

Han har inte varit helt tvär mot mig, dock. Har som sagt upplyst honom om att jag inte kan fatta att vi aldrig ska ses mer. Då borde han väl kunna sgt åt mig 'men fatta att det är slut!' eller nåt. Han har inte sagt nåt alls de gångerna. Jag har greppat efter minsta halmstrå, jag vet, för jag älskar karln och det finns inte att det skulle bara vara slut. Det går bara inte. Min söte, snälle A. Som verkligen inte förtjänar all skit han fått av mig. Fan fan fan.

Så jag har alltså legat på soffan, lipat, glott och räknat minuter de senaste cirka tre veckorna. Men nu när det närmar sig så får jag som sagt fullblodspanik. Jag vet att om han säger, 'ja det är slut, jag vill inte ses mer, du får ta dina grejer och gå', så kommer jag dö. På fläcken. Innerst inne hyser jag ett fåfängt hopp om att han ska ge mig en kram och bli glad att se mig och att jag blir kvar i flera dagar och vi enas om att försöka en sista gång. Det där jävla hoppet alltså. Det sista som lämnar dåren. Jag vet att der nog snarare blir det första alternativet, men jag måste ändå åka. Då vet jag att jag gjort allt jag kan. Jag måste veta. Få ett avslut. Eller en nystart.
 
Jag bara gråter och gråter. Tacksam att jag inte fick nåt sommarjobb, jag hade inte klarat av det. Det kan ju inte vara hälsosamt på nåt vis att gråta konstant i över en månad?

Jag är så rädd.

Men jag måste åka. men hur och när ska jag meddela honom? Han kommer tycka jag är jobbig hur jag än gör. Helst hade jag velat säga till nu. Direkt. Men är så rädd att han då ska bli tvärsur och vägra. Ja jag vet inte. Helt förstörd. Måste genomlida hela morgondagen också. Och två nätter. Denna och morgonnatten.

Livrädd.
Det gör så ont i hela mig.

2013-06-14

Högra

Tänk om man alltid kunde må som man gör minuterna efter att ha svept 3 x 33cl 7%-igt. Precis därefter. Den lilla, lilla stunden som man känner sig SÅ bra. Som försvinner lika fort. Tänk om man alltid kunde känna sig så. Hade gett min högra.